jag trodde jag visste vad jag ville. vad mitt sikte var inställt på. men jag orkar inte. jag är trött. jag är utmattad..
Jag ler, jag skrattar jag är med och jag är på. men inget är äkta längre.
jag fryser mig in i mörkret till ensamheten och tystnaden.
orkar inte gå upp, motar mig själv till att ta mig upp, ut.
det peppas, det gullas men jag tar det inte. jag vill inte ha det. men jag vill ha mig själv tillbaka.
orken, peppen. känslan att jag gör något som är nyttigt för mig, som ger mig något. det är borta. jag vill ingenting. det är mycket, många som tror och många som vill men ingen som vet. jag är trött nu. det handlar inte om någon annan än mig, det är mitt jobb. men det är jobbigt, tröttsamt, smärtsamt och det tar lång tid, för lång tid. jag vill upp nu. vill ha solsken, värme och tröst. men jag nekar den, trösten alltså. jag är själv, men jag vill inte vara själv. jag har önskat det själv. säger att jag inte vill men igentligen vill jag hur mycket som helst. jag vet att ni skulle förstå om jag bara berättade. men jag är inte svag i era ögon, jag är stark och tuff och står för vad jag tycker och vill. men nu är allt som bortblåst. jag känner inte längre mig själv.. snälla hjälp mig upp ur mörkret som tagit över mig. när jag vill om du vill en dag.